Fredag!

Äntligen fredag. I min klass finns ett speciellt kännetecken för fredagar; alla tjatar om att få sluta sina lektioner tidigare, när väl lektionerna är slut skriker man hurrarop och strömmar ut genom klassrumsdörren. Såhär har det varit ett tag nu, och man känner sig nästan tvungen att flina lite när man ser alla skutta ut genom dörren. Vår sista lektion är SO, med vår klassföreståndare. De lektionerna kan kännas otroligt sega, som idag. Vi har nu historia, och håller på med lite olika perioder, hur man nu ska förklara det – jag har aldrig varit någon hejare på historia. Det roligaste som hände idag, förutom att få sluta då var att två killar, som inte är kända för att vara de lugnaste, “råkade” välta omkull en bänk, och läraren gapade ut till dem att stanna kvar efter lektionen, och samtidigt kunde man höra flera kvävda fnissningar.
Vi hade även NO-prov idag, det känns nästan som om allt kommer på samma dag, för vi hade även franska-läxa, engelskaläxa, historialäxa och matteläxa. Under NO-provet hände även det mest oväntade som någonsin kunnat hända, och det var verkligen ingen som var beredd på det. Det började snöa, bara sådär. För första gången i höst, och då tappade såklart alla koncentrationen och man kunde se små leende på vissa personers läppar. Det var blötsnö, alltså blev det bara slask, men det fanns några som tyckte det var kul att kasta det på folk som var påväg till maten med armarna tätt tryckta intill sig och med darrande tänder, trots att vi har en regel på skolan; man får inte kasta snöboll. Det finns en del som lyssnar på den, och på vintrarna sitter de flesta som inte vill bli utsatta kvar inne och viker origamifjärilar, eller tranor. I sexan fick vi lära oss att vika sådana tranor, med äkta origamipapper såklart. Vi fick även lära oss om Sadako Sasaki, en flicka som var ungefär 2, 5 år gammal när atombomben kom över Hiroshima. Hon var till en början frisk, men vid elva års ålder tillsjuknade hon och blev lagd på sjukhus. Hon hade en vän som besökte henne, och vännen berättade om en forntida tro, om att man vek 1000 tranor så fick man en önskan uppfylld. Detta ville såklart Sadoko göra, för hon gjorde vad som helst för att bli frisk (hon visste att hon var döende), och enligt en populär tro hann hon vika 644 tranor, men i själva verket var det cirka 1300 stycken…
… Visst är det sorgligt, och att hon också dog tillslut. Jag och fyra kompisar till mig blev så inspirerade av den här historian att vi ville vika 1000 tranor och skicka dem till Japan, eftersom man varje år anordnar en minnesstund för Sadako, och alla barn i hela Japan, och hela världen, skickar in tranor som de sprider ut i en park, som är känd som Hiroshimas Fredspark, där finns det också en staty av Sadako. Vi vek cirka 700 stycken, och sedan tröttnade vi. Alla har varsin “soppåse” med tranor i som ligger och skräpar – jag har väl cirka 200 stycken här. *pust*

Jag vet att inlägget blev lite tankspritt, men det var sådant som ploppade upp i mitt huvud under tiden, och ni får vara beredda på mer liknande inlägg, hejdå! :)

Ps. Kommentera gärna!